Vår första rottweiler blev tyvärr inte riktigt vad vi hade hoppats på.
Redan före fyra mån. började hon att bajsa blod och kräkas, hon liknade mer en dobermann än en rottis,
alla trodde att hon var allt från en dobbis, smålandstövare eller en korsning.

När vi åkte in med Indra första gången upptäcktes det ingenting, utan då skickades vi hem med lite specialfoder från Hill´s,
en käck klapp på axeln och med orden, "det blir bra nu, skall ni se".
Men redan efter en månad var det dags att åka in igen och då upptäcktes det bl.a. en knöl på huvudet som opererades bort.
Vi skickades åter hem med specialfoder från Hills och en massa olika mediciner, men ingenting hjälpte.
Hon var bra i några dagar för att sedan börja om igen.
Nya blodprover, flera gastroskopier och ytterligare en operation i munnen, resulterade bara i att hon blev ännu sämre både fysiskt och psykiskt.
Så när hon inte ens var två år fyllda fattade vi det tyngsta och svåraste beslutet i vårt liv.
Vi lät henne få somna in för gott.

Tårarna rinner nu när jag skriver detta och det går inte en dag utan att jag sänder henne en tanke.
Alldeles för tidigt lämnade hon oss i den djupaste sorg och saknad.